Jag tog examen från Columbia College i 1968 och hade arbetat professionellt som musiker i flera år. Hösten 1970 bestämde jag mig för att jag behövde ytterligare utbildning i musik och så fick jag i min bil och körde upp till Boston för min första termin på Berklee College of Music.

Jag hade varit intresserad av buddhismen, yoga, medvetande expansion, you name it i flera år, så det var ett naturligt för mig att söka en yoga studio i Boston. Jag tyckte att öst-väst Center under ledning av Patricia Harvey, som var en underbar lärare och vän på den tiden. Tillfällighet, var hon en av de personer som hjälpte föra Chögyam Trungpa Rinpoche till Förenta staterna, och så inte långt efter han kom hit, kom han till hennes ateljé för att leda en workshop - Arbete och sex och pengar. (Dessa workshops är just nu tillgängliga i en ny bok som heter Arbete, Sex, Money. Real Life på vägen för Mindfulness)

Jag hade hört att han var en stor lama från Tibet och ingenting kunde ha varit kallare vid en viss tidpunkt, så jag anmäld till verkstaden. Jag blev förvånad att se honom gå in i en västerländsk kostym (inte kläder), och den första fredagskvällen gav han en ganska enkel och ganska "platt" prata. Inte på något sätt form var det andligt "kittlande" eller till och med icke-andligt kittlande (även om titeln kan ha lämnat dörren öppen för en sizzle). Som jag minns att prata, var det rimligt, men torrt och kanske lite tråkigt.

När jag gick hem den kvällen, tänkte jag för mig själv, "Hmm ... verkligen jag lindas upp på allt det här och att killen bara låta luften ur mina däck." Jag minns skrattar åt mig själv lite när jag hade min första ( men inte sista) erfarenhet av vad Rinpoche skulle berömda senare kalla "skära genom andlig materialism."

När jag kom tillbaka nästa dag, började jag verkligen uppskatta kvaliteten på hans närvaro, hans direkthet, den subtila sig och djupet av sin utbildning.

Han gav varje person 1-1 meditation undervisning i ett rum på övervåningen från yoga studion. Jag minns att jag bad honom ett mantra, att säga att jag var musiker, och att jag trodde att jag kunde relatera att låta enkelt. Han sade att mantran är bra men de är som medicin och du kan använda dem, men då måste man avvänja dig av dem, så kanske det var bättre att bara relatera direkt med sinnet.

Han lärde en mycket öppen stil meditation som fortfarande presenteras i nivå 1 av programmet skapade han kallade Shambhala Training, som jag senare insåg var en blandning av shamatha (mindfulness med ansträngning) och dzogchen (en mer öppen stil medvetenhet praxis). Många av hans tidiga workshops var i ett buddhistiskt mening, mycket avancerade när det gäller hur han presenterade material till oss. Jag tror att senare skar han tillbaka och lärde sig grunderna i buddhismen i en 3 månaders seminarium vi alla var tvungna att delta innan de börjar den tantriska (mer avancerat) läror.

För mig att kunna presentera en workshop nu på dessa tidigaste läror är en stor spänning. (Ok, jag ska försöka vara lite tråkigt också.) Vid tidpunkten Detta material var så saftigt, och det fortfarande är. Det handlar om att göra vardagen roten på din dharma praktiken inte bara några tillfälliga händelser som inträffar när du försöker att bli upplyst.

De Shambhala Centers är fortfarande här 41 år senare, fortfarande blomstrande, och vi är fortfarande här (de flesta av oss) om att arbeta, kön (ibland) och pengar, försöker att slå in vårt dharma ramen kring dessa saker. Men vad Rinpoche sade vid den tidpunkten och vad vi alla behöver fortfarande höra är att hur vi hanterar våra liv är vår dharma.

Detta citat från Rinpoche sammanfattar det helt och jag personligen lever efter det:

Det finns många människor som är mer lärt än jag och mer upphöjd i sin visdom. Men jag har aldrig gjort en åtskillnad mellan det andliga och det världsliga. Om du förstår den ultimata aspekten av dharma, är detta den ultimata aspekten av världen. Och om du ska odla ultimata aspekten av världen, bör detta vara i harmoni med dharma.

(Från Chögyam Trungpa s opublicerade dagbok, 1966.)